Slutförvar av kärnavfall

Använt kärnbränsle måste isoleras under mycket lång tid.

Radioaktivt avfall delas vanligtvis in i tre kategorier: lågaktivt, medelaktivt och högaktivt avfall. Lågaktivt avfall är tillräckligt säkert för att behandlas som vanligt avfall efter att det sorterats och tvättats. Det består mestadels av till exempel använda skyddskläder och filter. Medelaktivt avfall måste isoleras och strålskyddas i omkring 500 år innan det kan betraktas som ofarligt avfall.

Högaktivt avfall består av använt kärnbränsle. Denna typ av avfall utgör endast omkring fem procent av den totala volymen kärnavfall, men den står för 99 procent av strålningen. Flera meter vatten eller flera decimeter stål krävs för att innesluta strålningen från kärnbränslet. Halveringstiden (den tid det tar för radioaktivt material att förlora hälften av sin radioaktivitet) varierar enormt mellan olika radionuklider – från mindre än en sekund till miljontals år – och avfallet måste isoleras under mycket lång tid. Vissa beräkningar visar att avfallet måste lagras i minst 100 000 år.

Olika lösningar i olika länder

Varje land tar hand om sitt eget kärnavfall. Olika typer av lösningar används i olika länder och planeringen har kommit olika långt.

Den lösning som har valts i Sverige är att använt kärnbränsle som ett första steg förvaras i djupliggande vattenreservoarer i minst 30 år, tills strålningen har minskat med omkring 90 procent.

Därefter förs det använda kärnbränslet vidare till geologisk slutförvaring. Avfallet innesluts i kapslar av olika typer av skyddsmaterial som koppar och järn. Kapslarna, inneslutna i bentonitlera, förvaras sedan i bergrum eller tunnlar som borrats på 400 till 1 000 meters djup.

Flera länder har valt liknande strategier som den svenska, och denna typ av slutförvaring planeras i flera områden, men har ännu inte tagits i drift. I vissa andra länder är det dock fortfarande oklart hur slutförvaringen kommer att utformas.

Senast uppdaterad: 2017-07-12 12:50